På 1600-talet blev sotningen föreskriven i städernas kommunala brandordningar. Dessa innehöll lokalt utformade bestämmelser om sotning och brandsyn och om brandsläckningsväsendet. I slutet av 1600-talet började tyska skorstensfejare inkallas till Sverige för att etablera sig som skorstensfejare i sotningsdistrikt och för att lära ut yrket till svenska gesäller och lärlingar.

Skorstensfejarna tillsattes och stod under uppsikt av den lokala polismyndigheten och fick aldrig bilda något yrkesskrå. Ansvaret för sotningen låg i begynnelsen på fastighetsägaren, men genom kontrakt kunde ansvaret överföras på skorstensfejaren, vilket blev regel.

Från 1923 års brandstadga överfördes ansvaret direkt på skorstensfejaren och fastighetsägaren befriades från ansvaret. Denna brandstadga gällde obligatoriskt för rikets städer. För landsbygden infördes bestämmelserna successivt genom lokala brandordningar och lagskrevs 1962 som ett obligatorium.

På 1700- och 1800-talen var det vanligt med unga gossar i sotningsväsendet. Under dessa århundraden skulle skorstenarna sotas genom att ”stigas” och ”faras” invändigt och sotet borstas eller skrapas bort. För detta rekryterades ofta ”små och viga gossar”, icke sällan barnhusbarn, som lärlingar. Enligt lag gällde ”husbonderätten” för mästaren, som kunde vara mycket sträng mot sina anställda. Behållningen för gossen var att han fick en yrkesutbildning, som gav tryggad framtid.